Jag har funderat på om Kallocain är bra eller dåligt och om det skulle ha funnits, vilka förändringar det skulle innebära.

Om Kallocain fanns skulle det hjälpa vårt samhälle på olika sätt. T.ex skulle ingen kunna begå ett brott utan att bli avslöjad, vilket bl.a sparar pengar och liv. Terroristattacker, t.ex den på Utöya, skulle kanske ha blivit upptäckt innan attentatet skedde.

Man skulle inte heller kunna ha hemligheter eller ljuga för varandra, och det finns både för- och nackdelar med det. Man kan inte såra andra personer genom att inte berätta sanningen, och är fullständigt ärliga med varandra. Man kan också få reda på allt man vill genom att fråga.

Men att inte berätta sanningen kan också såra personer, en vit lögn har inte skadat någon. Det kan också bli socialt obekvämt, eftersom att småsaker som man inte tyckte likadant om förut kan bli stora diskussioner. Det kan också leda till liknande situationer:

-       Jag har en ny tröja på mig, visst är den snygg?

-       Snygg? Jag skulle aldrig ha på mig den.

Det var svårt för mig att komma fram till vad jag känner för Kallocain, det finns så mycket man måste väga med. Om jag skulle få möjligheten att välja om Kallocain skulle användas eller inte, skulle jag ändå säga nej. Visst, det skulle vara bra om man kunde spara tiden en rättegång tar och istället, mycket fortare, reda ut om någon är skyldig till ett brott eller inte. Men är det rätt att på vägen att ändå förnedra den person som förhörs, när han berättar allt. Det kan inte undgå att han säger något som inte är relaterat till anklagelserna.
Jag tycker inte att det är rätt, ens tankar är det ändå som vi på riktigt kan ha för oss själv och som är helt privat. Alla har sitt privata liv, och om det skulle tas bort tror jag inte att man riktigt kan slappna av helt och hållet. Men det skulle ändå gå att leva med. Tänk att en dag så kan du inte behålla dina tankar för dig själv. Man måste svara sanningsenligt på varenda fråga man får, och det är nästan helt omöjligt att ljuga. Jag skulle känna mig kränkt på något sätt, vi bor ändå i ett land med mycket frihet med vad vi kan och vill säga. Det är vad vi är vana vid. Och som jag sa innan, en vit lögn har inte skadat någon. Det är aldrig bra att ljuga, men vem har sagt att man behöver säga hela sanningen? Ofta undanhåller man saker från personer för att man Inte vill såra dem. Ibland kan det vara bättre att inte säga hela sanningen, och det är något som man inte skulle kunna göra med Kallocain.

Varje dag skulle man såra många personer, och det är inte kul för varken en själv eller den som man sårar. Man kommer också att får reda på saker som man kanske inte vill veta, genom att ställa frågor som: Vad tycker du om min nya frisyr?

Jag tycker inte att Kallocain är bra och det borde inte användas.

Leo Kall och hans chef, Rissen, har en något konstig relation, där Leo känner ofta att han måste kritisera vad Rissen gör, även om det bara är i hans tankar. Medan Rissen inte verkar ha några tankar om Leo, och om han har det är det inget man som läsare får veta. Av det jag har läst har jag också förstått att Leo tror att det finns en chans att hans fru, Linda, och Rissen har haft en relation.

"(...) att jag inte avskydde honom därför att det kanske fanns något att upptäcka mellan honom och Linda, utan att jag tvärtom tyckte så skärskilt illa om tanken på ett förhållande mellan honom och Linda just därför att det gällde Rissen."

Det är inte kul att något har en relation med ens partner, men jag får för mig att det inte är den ända anledningen till Leos tysta kritik. Jag känner också att jag fick det lite bekräftat i citatet över. För att om Linda, Leos fru, hade haft en relation med någon annan än Rissen hade det varit okej. Jag tror att Leo från början inte har gillat Rissen, för att han t.ex fick ett högre jobb, men när Rissen sedan hade en affär med Leos fru blev det värre. Leo blev ännu mindre vänligt inställd till Rissen, då han hade fått både jobbet och lyckats ta Leos fru ifrån honom. Om det stämmer tycker jag att det förklarar Leos inställning till Rissen och varför han håller på och kritiserar honom.

"(...) lika hårt som jag kritiserade Rissen och lika djupt som jag misstrodde honom, lika viktigt var hans omdöme för mig, Varje gång jag kom på mig med att försöka imponera på honom, skämdes jag och slog bort min svaghet."

Men fast Leo inte gillar Rissen, känner ändå han att han måste imponera på honom. Han söker Rissens bekräftelse att det han gör, hans arbete, är bra. Men som det står i citatet, är det inget han gör frivilligt, utan undermedvetet. Jag tror att det är för att Leo har något emot Rissen, att han kanske är avundsjuk. För vem vill inte imponera på sin överordnade och få bekräftelse? Det är naturligt, men eftersom att det är Rissen som är hans chef, en person som han inte gillar, känner nog Leo sig dum för att han försöker imponera och försöker undertrycka viljan att göra det.

"Och då han stod där framför mig, oansenlig i sin hållning"    "För Rissen kunde man inte ha högaktning, han var för olik andra, han var för löjlig."

Det Leo kritiserar är små, onödiga saker som han stör sig på, som t.ex Rissens hållning. Men även fast det bara är små saker, så måste Leos vilja att kritisera komma någonstans ifrån. Jag tycker att Leo låter avundsjuk, något som jag tror att nästan alla har varit med om det någon gång. Man vill hitta och se fel i vad personen, som man är avundsjuk på, gör. Man letar efter brister för att själv kunna känna sig bättre. Och det brukar vara småsaker som man hittar, vilket är precis vad Leo kritiserar hos Rissen.

Trots att Leo inte gillar Rissen så har han inte sagt något ovänligt till honom, fast de jobbar sida vid sida varje dag. Vad ska man säga om det, är det bra från Leos sida att inte han inte låter hans privatliv vara i vägen för hans arbete med sitt revolutionerande serum? Jag tror inte att många skulle kunna jobba i samma rum som den personen ens partner har haft en relation till och inte nämna det. Det känns som om Leo lägger all sin ilska/ frustration över Rissen och hans fru i arbetet, för att han vet att kallocainet kommer att förändra så mycket i deras samhälle och han kommer att bli väldigt omtalad, och så blir det är omöjligt att inte vilja vara med honom och dela glansen. Varken Rissen eller Linda skulle kunna ljuga om deras affär under kallocainet och då skulle han få veta sanningen tillslut, om de hade en relation.

Det jag försöker säga är att Leo och Rissen döljer sina tankar från varandra, och säger inte vad de tycker. De låssas som om de inte är i ett triangeldrama med varandra, som om de inte känner varandra mer än att de vet varandras namn.

Jag kände att Skriet från vildmarken inte passade mig, så jag bytte bok. Som det står i rubriken läser jag nu Kallocain av Karin Boye.

Än så länge har jag inte kommit så långt, men jag tycker att det är interessant hur staten, Väststaten, och då deras samhälle fungerar.

I Karin Boyes framtidsvision är det staten som styr allt. Alla som jobbar, jobbar på olika sätt åt staten och är så kallade medsoldater. I städerna är man övervakad och avlyssnad, även i ens hem. Staten har sån kontroll att alla har bestämmda arbetstider, utetider osv.

De lever i någon form av diktatur vilket jag överhuvudtaget tycker är dåligt. Och inte utan andledning, vilka diktaturer som finns idag är "bra"? Där folket inte förtrycks, utnyttjas på något sätt. Sedan är den konstanta kontrollen staten har, något som jag inte tror att jag skulle ta så bra om jag levde i det samhälle Leo Kall, huvudpersonen, beskriver. I Sverige är vi vana vid vår frihet, att kunna göra olika val. Vad vi vill jobba med, och framförallt kan vi påverka vem som "styr" landet?

Allt ska också delas lika, ingen ska ha det bättre än någon annan, det spelar ingen roll vilken ställning i samhället man har. Och eftersom alla städer verkar något isolerade från varande, tycker jag att städerna verkar som stora kollektiv, som alla är oberoende från varandra.

Det lilla man har fått veta om hur barnen har det verkar så bra heller. När de kommer upp i en viss ålder går de i någon form av skola som kallas "hemmet" och det liknar vår skola på det sätt man är hemma på kvällar och så. Men senare börjar de på "barnlägret" och får bara komma hem 2 kvällar i veckan för att hälsa på. När de är klara med den lite längre utbildingen, på 8-9 år, väljer staten om de ska stanna kvar i staden eller flytta om de behövs någon annanstans (staten verkar väldigt noga med hur många från varje kön det är i en stad och att det ska vara jämt, samt att arbetskraften också ska vara jämt fördelad över städerna), och då troligen aldrig se sina föräldar igen.

Allt motstånd mot staten är förbjudet och jag antar att motståndare inte lever så länge. För t.ex råkade Leo Kall prata lite dåligt om staten i ett tal och var då tvungen att skriva och framföra en offentlig ursäkt till staten i radio. Vad händer då med de som trotsar staten (?) med tanke på vilket litet snedsteg Leo Kall gjorde och vad han behövde göra för att upprätta det.

Trots att samhället i boken är väldigt annorlunda från vårt, kan jag ändå se vissa likheter till den värld vi lever i. T.ex övervakningen. Jag vet inte hur det är i Sverige, men det finns i alla fall möjlighet till att avlyssa telefonsamtal, läsa mail, även om det inte är en lika omfattande övervakning som i boken. Jag tänker också på USA och det som Snowden avslöjade. Att USA hade avlyssnat både sina egna och andra länders högt uppsatta personer.

En annan sak som de i boken gör likadant som oss, är hur man är tillsammans;

"Runtomkring oss såg vi föräldrar skiljas, så fort deras barnkull blivit färdig för barnlägret- skiljas och gifta om sig för att bilda nya kullar."   "Redan i mitt första äktenskap (...) hade jag känt en försmak. Linda stegrade den till en mardröm."   "Allt var möjligt, (...) att det fortfarande var honom hon älskade och inte mig."

Ja, det finns flera liknande citat i boken, men jag kände inte att det var nödvändigt att ta med dem. Hur som helst, om man ser på citaten ser man samma saker som pågår idag. Folk skiljer sig hela tiden, för att ibland till och med flytta till en ny stad och starta ett nytt liv för en själv. Och rädslan vissa har, att när man har gift sig så kommer allt det bra i ett förhållande försvinna. Men också en i alla fall ganska vanlig sak, otrogenhet, men också ovisheten om någon verkligen är kär en i och ingen annan. T.ex är Leo Kall, som det står i det sista citatet här över,  rädd för att hans fru inte älskar honom, utan hans kontrollchef. 

Och när man pratar om staten kan man fråga sig varför de känner att de måste ha en sådan ständig kontroll över allt? Är det för att de som styr är rädda att någon ska ta makten ifrån dem, eller något helt annat? Det är en fråga som jag skulle vilja ha svar på.

Min uppfattning nu, om staten och samhället,  är att det verkar vara ganska hårda regler som måste följas, speciellt jämfört med vårt samhälle, och att inget som man gör, av misstag eller inte, mot staten går ostraffat undan.

Kaptitlet börjar precis där det första slutade, Buck har precis kommit fram med båten till en strand med ett läger. I början får han bara varar där och det verkar inte vara ett roligt liv. Alla hundar slås och Buck verkar inte få någon lugn och ro. "De var vildar, varenda en av dem och de kände inte till någon annan lag än påkens och tandens". Det är ett citat från s. 21 i boken.

I lägret får Buck sakta men lära sig hur man överlever i "vildmarken". Trots de lite extrema förhållandena lär Buck sig fort och på så sätt klarar sig sig undan knipor. Samma dag Buck först kom till standen blir han för första gången satt i ett hundspan. Även där visar Buck att han lär sig snabbt även om han trasslar til det några gånger. Efter den gången i spanet blir han en av favoriterna av männikorna när det gäller att dra.

Det jag tyckte var interessant med kapitlet var i slutet när Buck säger att han har utvecklats och formas efter de nya förhållandena. Men också att han inte lärde sig sina nya kunskaper, utan att det var hans gamla instinkter från hans förfäder som vaknade till liv igen. När man inte är i en stad eller vid civilasionen så blir det annorlunda. Lagar glöms bort och man lever under andra vilkor. Man måste anpassa sig och det är just vad Buck gör, även om han måste bryta lagar och glömma bort delar av sin moral. Men också att i varje person eller djur finns det en instinkt som kommer fram när den behövs, och den kan vara så stark att man blint följer den.

I början får man veta liten om hunden, Buck, som boken handlar om och hans liv som sällskaps hund hos familjen Miller. Och hur han blir tagen av en tjänarna och såld för pengar. Efter en lång resa kommer han tillslut fram till mannen med den röda tröjan, som säljer hundar till de som skulle upp i norr och leta guld. Effter ett tag hos mannen med den röda tröjan blev Buck slåld igen och hamnar på en båt som åker norrut. Kapitlet slutar när båten kommer fram till sin destination.

Det har inte riktigt hänt något än, så det finns inget mer jag kan skriva om.