Leo Kall och hans chef, Rissen, har en något konstig relation, där Leo känner ofta att han måste kritisera vad Rissen gör, även om det bara är i hans tankar. Medan Rissen inte verkar ha några tankar om Leo, och om han har det är det inget man som läsare får veta. Av det jag har läst har jag också förstått att Leo tror att det finns en chans att hans fru, Linda, och Rissen har haft en relation.

"(...) att jag inte avskydde honom därför att det kanske fanns något att upptäcka mellan honom och Linda, utan att jag tvärtom tyckte så skärskilt illa om tanken på ett förhållande mellan honom och Linda just därför att det gällde Rissen."

Det är inte kul att något har en relation med ens partner, men jag får för mig att det inte är den ända anledningen till Leos tysta kritik. Jag känner också att jag fick det lite bekräftat i citatet över. För att om Linda, Leos fru, hade haft en relation med någon annan än Rissen hade det varit okej. Jag tror att Leo från början inte har gillat Rissen, för att han t.ex fick ett högre jobb, men när Rissen sedan hade en affär med Leos fru blev det värre. Leo blev ännu mindre vänligt inställd till Rissen, då han hade fått både jobbet och lyckats ta Leos fru ifrån honom. Om det stämmer tycker jag att det förklarar Leos inställning till Rissen och varför han håller på och kritiserar honom.

"(...) lika hårt som jag kritiserade Rissen och lika djupt som jag misstrodde honom, lika viktigt var hans omdöme för mig, Varje gång jag kom på mig med att försöka imponera på honom, skämdes jag och slog bort min svaghet."

Men fast Leo inte gillar Rissen, känner ändå han att han måste imponera på honom. Han söker Rissens bekräftelse att det han gör, hans arbete, är bra. Men som det står i citatet, är det inget han gör frivilligt, utan undermedvetet. Jag tror att det är för att Leo har något emot Rissen, att han kanske är avundsjuk. För vem vill inte imponera på sin överordnade och få bekräftelse? Det är naturligt, men eftersom att det är Rissen som är hans chef, en person som han inte gillar, känner nog Leo sig dum för att han försöker imponera och försöker undertrycka viljan att göra det.

"Och då han stod där framför mig, oansenlig i sin hållning"    "För Rissen kunde man inte ha högaktning, han var för olik andra, han var för löjlig."

Det Leo kritiserar är små, onödiga saker som han stör sig på, som t.ex Rissens hållning. Men även fast det bara är små saker, så måste Leos vilja att kritisera komma någonstans ifrån. Jag tycker att Leo låter avundsjuk, något som jag tror att nästan alla har varit med om det någon gång. Man vill hitta och se fel i vad personen, som man är avundsjuk på, gör. Man letar efter brister för att själv kunna känna sig bättre. Och det brukar vara småsaker som man hittar, vilket är precis vad Leo kritiserar hos Rissen.

Trots att Leo inte gillar Rissen så har han inte sagt något ovänligt till honom, fast de jobbar sida vid sida varje dag. Vad ska man säga om det, är det bra från Leos sida att inte han inte låter hans privatliv vara i vägen för hans arbete med sitt revolutionerande serum? Jag tror inte att många skulle kunna jobba i samma rum som den personen ens partner har haft en relation till och inte nämna det. Det känns som om Leo lägger all sin ilska/ frustration över Rissen och hans fru i arbetet, för att han vet att kallocainet kommer att förändra så mycket i deras samhälle och han kommer att bli väldigt omtalad, och så blir det är omöjligt att inte vilja vara med honom och dela glansen. Varken Rissen eller Linda skulle kunna ljuga om deras affär under kallocainet och då skulle han få veta sanningen tillslut, om de hade en relation.

Det jag försöker säga är att Leo och Rissen döljer sina tankar från varandra, och säger inte vad de tycker. De låssas som om de inte är i ett triangeldrama med varandra, som om de inte känner varandra mer än att de vet varandras namn.

Jag kände att Skriet från vildmarken inte passade mig, så jag bytte bok. Som det står i rubriken läser jag nu Kallocain av Karin Boye.

Än så länge har jag inte kommit så långt, men jag tycker att det är interessant hur staten, Väststaten, och då deras samhälle fungerar.

I Karin Boyes framtidsvision är det staten som styr allt. Alla som jobbar, jobbar på olika sätt åt staten och är så kallade medsoldater. I städerna är man övervakad och avlyssnad, även i ens hem. Staten har sån kontroll att alla har bestämmda arbetstider, utetider osv.

De lever i någon form av diktatur vilket jag överhuvudtaget tycker är dåligt. Och inte utan andledning, vilka diktaturer som finns idag är "bra"? Där folket inte förtrycks, utnyttjas på något sätt. Sedan är den konstanta kontrollen staten har, något som jag inte tror att jag skulle ta så bra om jag levde i det samhälle Leo Kall, huvudpersonen, beskriver. I Sverige är vi vana vid vår frihet, att kunna göra olika val. Vad vi vill jobba med, och framförallt kan vi påverka vem som "styr" landet?

Allt ska också delas lika, ingen ska ha det bättre än någon annan, det spelar ingen roll vilken ställning i samhället man har. Och eftersom alla städer verkar något isolerade från varande, tycker jag att städerna verkar som stora kollektiv, som alla är oberoende från varandra.

Det lilla man har fått veta om hur barnen har det verkar så bra heller. När de kommer upp i en viss ålder går de i någon form av skola som kallas "hemmet" och det liknar vår skola på det sätt man är hemma på kvällar och så. Men senare börjar de på "barnlägret" och får bara komma hem 2 kvällar i veckan för att hälsa på. När de är klara med den lite längre utbildingen, på 8-9 år, väljer staten om de ska stanna kvar i staden eller flytta om de behövs någon annanstans (staten verkar väldigt noga med hur många från varje kön det är i en stad och att det ska vara jämt, samt att arbetskraften också ska vara jämt fördelad över städerna), och då troligen aldrig se sina föräldar igen.

Allt motstånd mot staten är förbjudet och jag antar att motståndare inte lever så länge. För t.ex råkade Leo Kall prata lite dåligt om staten i ett tal och var då tvungen att skriva och framföra en offentlig ursäkt till staten i radio. Vad händer då med de som trotsar staten (?) med tanke på vilket litet snedsteg Leo Kall gjorde och vad han behövde göra för att upprätta det.

Trots att samhället i boken är väldigt annorlunda från vårt, kan jag ändå se vissa likheter till den värld vi lever i. T.ex övervakningen. Jag vet inte hur det är i Sverige, men det finns i alla fall möjlighet till att avlyssa telefonsamtal, läsa mail, även om det inte är en lika omfattande övervakning som i boken. Jag tänker också på USA och det som Snowden avslöjade. Att USA hade avlyssnat både sina egna och andra länders högt uppsatta personer.

En annan sak som de i boken gör likadant som oss, är hur man är tillsammans;

"Runtomkring oss såg vi föräldrar skiljas, så fort deras barnkull blivit färdig för barnlägret- skiljas och gifta om sig för att bilda nya kullar."   "Redan i mitt första äktenskap (...) hade jag känt en försmak. Linda stegrade den till en mardröm."   "Allt var möjligt, (...) att det fortfarande var honom hon älskade och inte mig."

Ja, det finns flera liknande citat i boken, men jag kände inte att det var nödvändigt att ta med dem. Hur som helst, om man ser på citaten ser man samma saker som pågår idag. Folk skiljer sig hela tiden, för att ibland till och med flytta till en ny stad och starta ett nytt liv för en själv. Och rädslan vissa har, att när man har gift sig så kommer allt det bra i ett förhållande försvinna. Men också en i alla fall ganska vanlig sak, otrogenhet, men också ovisheten om någon verkligen är kär en i och ingen annan. T.ex är Leo Kall, som det står i det sista citatet här över,  rädd för att hans fru inte älskar honom, utan hans kontrollchef. 

Och när man pratar om staten kan man fråga sig varför de känner att de måste ha en sådan ständig kontroll över allt? Är det för att de som styr är rädda att någon ska ta makten ifrån dem, eller något helt annat? Det är en fråga som jag skulle vilja ha svar på.

Min uppfattning nu, om staten och samhället,  är att det verkar vara ganska hårda regler som måste följas, speciellt jämfört med vårt samhälle, och att inget som man gör, av misstag eller inte, mot staten går ostraffat undan.